Årets första gästbloggare
Jag tänkte under året lämna över
ordet till gästbloggare ibland och först ut är SRVs Marknads- och försäljningschef
Mikael Skogsberg. Mikael tog ingen semester alls förra sommaren så nu var det verkligen dags för lite ledighet för hans del. Han tog ut sina sparade veckor och reste på en lång vintersemester till Thailand. I veckans blogginlägg ska han berätta lite om sina iakttagelser där. Han är lite grann som jag på
det sättet att han har svårt att hålla ögonen borta från soptunnor och snarlika
företeelser under sina utlandsvistelser.
Emellanåt kan det vara upplyftande, ibland nedbrytande, att
ta sig en liten titt på hur det fungerar i övriga världen. Nyss hemkommen, och
kanske också lite bortkommen, efter nästan sex härliga veckor på Koh Samui i
Thailand har jag fått en hygglig koll på den lokala renhållningen där.
Vid villaområdet jag höll till i under de första veckorna
fanns prydliga dekorerade ”skåp” med kärl likadana som våra egna. Uppmaningar
till källsortering fanns också ordentligt uppsatta. Men då skåpen inte var
täckta, d.v.s. de saknade dörrar, så hade områdets katter kalas hela nätterna.
Det var inte särskilt svårt att hitta till skåpen. Det var bara att följa
spåren av väl dissekerade plastpåsar.
Nyfiket höll jag utkik efter renhållningsbilen. Den kom och
såg faktiskt ut ungefär som våra egna, kanske något mer sliten men betydligt mer
bemannad. Vid stoppet ramlade inte mindre än fyra man ut ur fordonet, ännu
oklart för mig var de uppehållit sig under färd. De kastade sig över kärlen,
tömde dem genom gemensamma lyft samt gjorde så en liten snäv halvcirkel
för att plocka upp de påsar som låg strax intill … nåja, några av påsarna i
alla fall.
Efter tömning och upprensningsrunda klättrade två man över
ett plank på motsatt sida av vägen. Strax hördes rop och sopsäckar föll från ovan.
Fastigheten bakom planket var ett lägenhetskomplex med ett bilgarage på
bottenvåningen. Det var tydligen så att de plankande sophämtarna besparade sig
åkturen runt kvarteret för att sedan ta sig in i fastighetens soprum via en
öppning i fastighetsgrunden. Flera av säckarna
trasades sönder under saltomortalerna i luften, andra när de landade på backen.
Med en något stukad illusion om att man även här i Thailand värnar om sin miljö
gick jag tillbaka till min villapool. Tittade på mina fina uppsorterade högar
av aluminiumburkar respektive petflaskor……kanske ändå ingen som riktigt bryr
sig, tänkte jag i mitt stilla sinne.
Någon vecka senare flyttade jag till en lägenhet i bergen.
På vägen dit passerade jag faktiskt Chaweng Recycling Station, d.v.s.
motsvarigheten till vårt Sofielund. Mitt emot denna var också kokosnötsåtervinningen
lokaliserad. Jag gjorde ett försök att göra mig förstådd och förklarade att vi
var branschkollegor. Thailand må ha varit i ett turistparadis i årtionden, men
de lokala språkkunskaperna har dessvärre inte riktigt hängt med och kan ibland
upplevas vara på samma nivå som ” Me Tarzan, you Jane”. Ibland kändes det inte så meningsfullt att
försöka sig på några meningar längre än tre ord i följd.
Språkförbistringarna leder många gånger till lite lustiga
konversationer. En sådan uppstod på ett kafé som aviserade att de hade Wi-Fi.
Jag inledde med att i
oförstånd fråga ” Would you please advise me of the password and code?” Flickan
bakom disken gav mig en förvirrad blick och svarade något obegripligt och
fortsatte med “ Yoo need pass?” Med ens vaknade jag till och kortade
snabbt ner min framställan till ” WI-FI, CODE?” ”Aaha, WI-FI YES”,
kom svaret, och jag replikerade ” YES, WI-FI” och lade till ”CODE”, förstärkt
med en mycket frågande uppsyn. Det blev tyst ett ögonblick innan hennes
ansikte sprack upp i ett enda stort leende, ” Aa code yes” : Ejjj faj
tajs”……......”Que? Min spontana fråga på spanska gjorde ingenting för att
förbättra kommunikationen och jag blev dessvärre tvungen att medge för mig
själv att jag just ingenting gjort för att förbereda mig språkligt innan färden
till Thailand. En parlör hade onekligen varit på sin plats, men nu var det för
sent. Då tar hon helt spontant fram en bit papper och klottrar ner något,
vrider pappret och jag läser ”88888”. Aha, fem åttor! Självklart, Ejj faj
tajs= Eight five times. Jag slår mig
ner, får in min dubbla espresso och kommer ut på nätet.
Tillbaka till återvinningen. Jag ville ställa en massa
frågor till killarna, men tyvärr, språkförbistringen här var ännu mer
avgrundsdjup och jag tvingades ge upp. Men jag hann ändå med att se att de
faktiskt sorterar, där fanns en hög med hushållsmaskiner, en hög med glas och
även metallskrot har sin hög. Jag gjorde tappra försök att prata med
kokosnötsgänget, men inte heller här gick det något vidare. Jag konstaterade att
de har två apor som är dresserade till att med enkla medel sitta och knacka
sönder kokosnötterna till småbitar. Jag avslutade mitt besök med att föra
ihop mina händer i brösthöjd och bugade lätt för att visa min tacksamhet …...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar